Kapitel 35. Niclas the SUPER HERO!!!

I Lördags morse, efter 8 dagars hög feber och ingen förbättring, ringde Niclas min kära indiska doctor och hon sa att vi genast skulle läggas in på sjukhus.
Så Niclas packade en väska med lite bra och ha saker och tog sin flickvän under armen och kånka ut henne till bilen.

Väl på sjukhuset såg de mkt förvånade ut när de såg mig, blek och svettig (febran). När jag medan vi stod och vänta lutade mitt huvud mot disken fick vi en kommentar som säger det mesta om Indiska sjukhus: Is she not feeling weel?? Sa den lilla indiern bakom disken som aldrig förrut verkar ha sett en sjuk patient. När jag sendan hasade mig bort till en stol och vilade ansiktet i händerna fick jag nästa kommentar av en syster: What has happened? Are you sick?

Nej ja ska precis som alla andra här på jobb intervju tänkte jag högt och lät ansiktet vila kvar i händerna. För det är precis den känslan man får. Alla som är på sjukhuset är uppklädda och ser så där förväntansfulla ut som om de skulle på jobbintervju.

Sen var det dax att välja rum. Inte dela rum med någon annan och niclas måste få sova kvar va de kriterier vi gick på. Det blev ett Deluxe Room. Nu va inte rumet va man får om man tar liknande på Taj Hotel men det var ialla fall rent och bara jag och niclas bodde där.

Jag avskyr sjukhus (har gjort sen jag låg 3 veckor när jag fick diabetes), nu kom första grejen som påminde mig om detta. En liten indisk tant kom in i rummet med ljusblåa syntet byxor och topp med svarta prickar i sin famn. Bad mig gå in på toan och byta om. Men det var inte så att jag fick gå in själv, nej hon följde med och sa att mig att ta av mig alla kläder, underkläder oxå och sätta på mig sjukhuskostymen. Ja ville spy! Ja fråga niclas om han kunde berätta för mig varför jag var tvungen att springa runt utan trosor i de äckliga syntet brallorna?! Det kunde han inte och på en snabb manöver hade jag fått på mig dem igen.

Sen skulle de sätta kanyl i handen på mig. Det var precis så hemskt som jag mindes att det var. Jag grät men min super hero höll mig i handen och tröstade.

Sen kom första doktorn (jag hade besök av 5 olika inom loppet av 2 dygn), han viste inget om mitt läge (att läsa journaler innan man går in till en ny patient ar inget man lär sig på doktorshögskolan i indien), så jag och niclas fick uppdatera honom. Han kom direkt med utlåtandet att vi borde ta diverse prover, som han räknade upp. Som tur var har niclas fört noga dagbok över exact vad som är gjort och ej. Så han kunde direkt berätta för denna doctor att alla dessa prover redan var tagna.

Sen var det dax för scanning av levern och lungorna (hade varit fastande i 16 timmar så va på tiden). Fick åka rullstol ner i underjorden där det luktade riktigt sjukhus. Var tvungen att hålla för näsan och blunda när vi åkte genom korridorerna för att hålla tillbaka tårarna. När jag åkte in i scanning rummet lämnade niclas mig för att åka hem och packa i hop ännu mer bra att ha grejer. Han hade vi denna tidpunkt insett att det kravdes mer än vad vi hade med oss för att få sin flickvän att må bra.

Jag åkte in och ut genom en stor kopieringsmaskin i 15 minuter. En röst sa till mig när jag skulle hålla andan och nar jag fick andas. Sen var ja tvungen att få nån form av vätska insprutade genom kanylen i handen för att de skulle få bättre bilder (må hända att det va fotovätska:). En liten indier sa till mig att det kan kanske kännas lite obehagligt för det måste göras maskinellt så vi kan inte övervaka trycket. De laddade en stor maskin med i mina ögon 2 liter fotovätska och kopplade till min kanyl på handen. Sen sa de nu kör vi. Maskinen började spruta in vätska och jag skrek rakt ut. Jag sågframför mig en bild i Tom&Jerry tappning när min lilla kanyl förvandlades till en brandslang och punpade in vatten i min arm. Gjorde såå jävla ont och i samma sekund sa maskinen Take a deeep breath... Vilket hån!

Fick inte ut nått nytt av scanningen. Jag har vatten i båda lungorna vilket gör det lite tungt att andas. Och svarta fläckar på levern som är vad de kallar "godartade tumörer".

Väl uppe på mitt rum igen slet jag av mig sjukhuskläderna och satte på mig mina egna kläder. Kändes genast lite bättre. Sen åt jag medsmugglade nappar och kolasnören som hade kommit som ett brev på posten från min kära familj precis när vi skulle åka på morgonen.

Sen kom Niclas - My Super hero! Han hade med sig min egna kudde, lakan hemifrån (jag hade tidigare dömt ut den äckliga sjukhusfilten och det äckliga sjukhuslakanet). Mat var strikt förbjudet att ta med sig utifrån, niclas fick inte ens köpa med sig mat från cafeterian och ta med in på vårt rum. Skruvat. Men en super hero han vet vad som ska göras. Så niclas hade packat ner pannkakor med sylt och socker som Rajan gjort i en plastburk som han gömt i väskan. Samt några smörgåsar och en flaska med nyponsoppa. My hero!!!!

Sen kom sjukhus lunchen... Om jag avskyr sjukhus så är sjukhus maten något jag avskyr än mer. Kunde inte ens kolla på den. De hade sagt till mig att det va viktigt att jag åt nu med tanke på att jag fastat och min diabetes. Jag åt några goda pannkakor. Niclas gick igenom sjukhusmaten och lyckades trycka ner utvalda delar i en av papperskorgarna och täcka med papper. Min super hero hade räddat mig!

Sen kom doctor nr 2 och ville veta vad som var fel på mig. Jag berättade igen och han sa emot vad min doktor Monica tidigare sagt att, enligt honom behovde infektionen i levern inte alls ha med febern att göra. Nehe sa vi vad är det då som orsakat hög feber i 9 dagar?? Det kunde han inte svara på och vi dömde ut den mannen kraftigt.

Sen lät vi några timmar gå genom att kolla på Oprah på tv (läses cissi kollade, niclas läste tidning).

Sen middag. Niclas gjorde en av sjukhusvistelsens starkaste insats då han åt upp delar av maten för att det skulle se ut som om jag ätit. My super hero!!! Det är vad jag kallar Kärlek! Niclas låter hälsa att om man i sverige tycker att sjukhusmaten är dåligt kryddad så framstår den indiska sjukhusmaten som bra kryddad gentemot vanlig svensk mat. Den har Sting!

En sjuksyster kom in och tog mitt blodsocker som visade sig vare lite högt. Hon sa att jag ej fick ta insulinn förän hon rådfrågat en doktor. När jag ännu ej fått något svar 40 minuter senare sket jag i det hela och tog mitt insulin. En diabetes doctor / bitch kom in och sa att hon skulle hålla koll på mitt blodsocker och bestämma vilka doser jag skulle ta under min sjukhusvistelse. Jag ifråga satte det hela och sa att jag gärna gör det själv, jag vill kunna ta mitt insulin direkt när jag sett vad jag ahr för blodsocker ej behöva vänta 1 timme. Hon ifråga satte mina doser. Och jag sa att om det är något jag känner att jag kan hålla koll på så är det min diabetes. Hon blev mkt förnarmad och sa ok vi testar dig och ser hur bra koll du har.

Bara några minuter senare kom doctor nr 1 in, Diabetes bitchen hade skvallrat till honom det var tydligt. Hans första fråga var: How do you know that you take the right dos of insulin? Jag svarade lugnt: 15 years of experiences! Han sa inte ett ord utan lämnade rummet. Niclas och jag garvade. Niclas sa att det hade varit kul att få hans ansikts uttryck på video. 1-0 till sverige!

På kvällen tog Niclas och ställde upp datorn och högtalaran för att vi skulle få det perfecta ljudet. Det var movie time! Rain Man skulle ses! Inte nog med det då tar My super hero fram en låda popcorn ur väskan och Cola Light!!! Lycka! Kärlek! Superlativen regnade!!!!

Undernatten insåg vi igen att de är FÖR MÅNGA människor i Indien och de har ingen känsla för timing! På kvällen kl 23.00 precis när vi släckt och höll på att somna kom House Keeping och ville städa vårt rum. NO THANKS! Sa vi i kör. De lämnade men glömde stänga dörren så niclas fick gå upp å stänga. Under natten var såklart sjuksköterskan inne för att kolla läget vilket var bra. Hon hade dock oxå en pinne i rumpan och kunde ej få igen dörren. Mellan kl 5.00 och 6.30 på morgonen hade vi 5 personer inne i vårt rum som vi inte hade det minsta nytta av vid denna tid punkt.

1. House keeping kom igen (vet inte om de trodde vi haft fest under natten eller nått så att vi behövde snabb städhjälp)
2. News paper guy kom med tidningen
3. Towel lady kom med nya handdukar och ny sjukhuskostym
4. Water lady bytte ut vår termos med vatten som vi ej rört
5. Tea guy kom med te kl 5.30?!

Plus sjuksyster inne 2ggr mellan 5.00 och 6.30.

Vi var helt slut på morgonen hade sovit så sjukt dåligt. Tack vare antibiotika och vätskeersättning genom dropp lyckades febern gå ner. Jag hade garna lämnat sjukhuset redan på söndag men det var inget att ens prata om jag skulle va kvar tills på måndag. Utan min Super hero Niclas hade det aldrig gått. Niclas klappade mig på kinden , höll mig i handen och fixade och trixade så att jag skulle må bra. Han är BÄST!

Det ända man kan ifråga sätta med denna Super Hero är att han inte lät mig vinna på Yatzy mer än 1 gång utav 6!

På måndag morgon hade vi packat ihop allt och stod uppställda redo att åka innan the tea guy hade varit inne i rummet. Dock tog utcheckningen dryga 3 timmar... Hur är det möjligt med så många männsikor kan man undra??? Sen mindes vi This Is India...

Att komma hem och få duscha av sig all sjukhusluft var som att bli pånyttfödd. Underbart. Vi åt soppa och Rajan hade gjort pannkakor (jag har ätit mer pannkakor senaste veckan än vad jag gjort mina senaste 10 år), det ända jag varit riktigt sugen på.

Nu är status att jag ska vila vila vila. Ska få mer leversvar i slutet av veckan och träffa doctor monica igen på Måndag nästa vecka. Jag hade planerat (när ja lämnade sjukhuset imåndags) att gå å jobba idag men efter att ha gått upp för trappan till lägenheten och varit anfådd i 30 minuter efter å helt svettig och darrig så insåg jag att min kropp behöver vila. Är fortfarande riktig svag i min kropp. Å har än gång för alla lovat min kropp och mina nära och kära att inte lämna bygget förrän jag är helt 100 igen.

Snart kommer min Super Hero hem från jobbet oxå. Han har slutat Vaffat. Måste jobb lite efter att ha varit hemma en hel vecka med vård av sjuk fru.

Om alla hade en Super Hero som jag då skulle lycka råda i världen!